Sweet Mary

Ja, så var jag i det beryktade mammalivet. Det som jag hört så mycket om från vänner och familj. Under graviditeten funderade jag ganska mycket på vad jag skulle tycka om det. Kommer jag bli trött på att umgås hela dagarna med mitt barn? Kommer jag få ett barn som bara vill vara i min famn och vara väldigt energikrävande att ta hand om. Hur mycket kommer jag få sova på nätterna? Kommer det få kolik? Kommer jag hinna träna? Kommer jag kunna amma och hur mycket tid kommer det ta i så fall? Kommer jag hinna med några hushållssysslor överhuvudtaget? Kommer jag sakna jobbet?

 

Vissa av frågorna är ju så klart svåra att besvara efter bara drygt två veckor. Jag har dessutom bara varit själv 3 dagar än så länge. Jag ska vara ärlig och säga att när jag helammade var jag uppriktigt orolig för hur det skulle gå. Agnes var vaken väldigt mycket, var väldigt orolig och ville helst vara i famnen eller vid bröstet hela tiden. Detta beror så klart också på att hon bara var någon vecka gammal och inte byggt upp någon trygghet än. Vi höll ju fortfarande på att lära känna varandra. Nätterna sov hon väldigt bra för att vara så liten så det var jag inte särskilt orolig för. Plus att Mr K då är hemma. Men sedan vi började med ersättning är hon mycket mer belåten. Hon skriker nästan ingenting och sover mycket mer på dagarna. Nätterna är lika bra som innan. Så för att utvärdera de första dagarna:

 

• Än så länge är jag inte trött på att umgås med mitt eget barn! Verkligen inte! När hon sover kan jag inte sluta titta på henne. Hon är verkligen helt underbar på alla sätt! T o m när hon skriker numera. Då brukar jag jäklas med henne och pussa på henne en massa och då går det över till skrattgråt hos henne. Ursött!
• Agnes trivs bra i babynestet och i vagnen. På nätterna sover hon första passet i sin vagga. Hon somnar i babynestet framför TV:n strax innan 10 och sedan bär vi bara upp henne i det och lägger det direkt i vaggan. Efter matningen vid fyra sover hon gärna hos oss i sängen. Inatt låg hon för första gången i babynestet mellan oss och somnade om. Så skönt! Ett stort framsteg! Det känns dessutom mycket säkrare eftersom hon är så liten fortfarande.
• Nattsömnen är med andra ord inga problem. Vi får sova 5,5 h + 3 h. Jag har inte ens känt något behov av att ta en tupplur på eftermiddagen (vet att detta kan vara provocerande för många att läsa!).
• Vi hade skrikfest några kvällar första veckan och då tänkte jag: "Shit, vi har fått ett kolikbarn". Men icke så nicke. Inga sådana tendenser sedan hon får tillräckligt med mat.
• Än så länge håller jag mig till promenader träningsmässigt. Min bäckenbotten och min core är inte återställd för att kunna göra något annat, plus att jag fortfarande är öm. Jag gör också knip- och aktivitetsövningar varje dag. Just nu glädjer jag mig över att klara 5-6 km. Men jag längtar verkligen till min första löprunda, min första cykeltur och mitt första styrkepass. Eftersom Agnes sover längre stunder ser jag inte att träningen kommer vara något problem (om det fortsätter så!). Vagnen funkar ypperligt att jogga med så länge jag håller mig på asfalt (Mr K testade i helgen när vi var ute och gick). Vill jag inte träna ute kan jag köra styrka här hemma medan hon sover. Cyklingen får jag dock ta på kvällarna när Mr K är hemma.
• När jag helammade kändes det som att det tog minst 60 % av min tid. Hon ville ligga vid bröstet hela tiden och mina bröst såg till slut ut som taxöron, förutom på natten/morgonen när det gått längre tid. Som jag skrev igår är jag ganska glad att vi kompletterar med ersättning. Nu ammar jag var tredje timme och efter amningen får hon ersättning direkt. Plus att nu vet vi hur mycket hon får i sig. Kontrollmänniskan i mig jublar!
• Hushållssysslorna hinns med just nu eftersom Agnes sover en del. Detta kommer ju dock ändras ju äldre hon blir, men just nu är det skönt att hinna med städning, tvättning och allmänt plockande. Jag gillar att ha det relativt städat. Jag är inte pedant, men vill ha ordning.
• Jag ska inte sticka under stolen med att jag saknat mitt jobb lite, inte så att det känns jobbigt, men det finns där i bakhuvudet. Det beror så klart på att jag älskar mitt jobb = gott tecken. Jag saknar att prata med vuxna människor om andra saker än bebisgrejer. Det återstår att se hur jag känner om några månader. Jag har flera vänner som är mammalediga samtidigt som mig så min plan är att träffa dem så ofta jag kan. Det kommer nog underlätta mycket!

 

 

En av flera barnvagnspromenader